När en era kommit till sitt slut.
När det inte längre finns någon quick fix eller någon förändring. När man måste ta steget ut i det okända, det kalla,det ensamma. Tid. Man måste ge det tid, något jag lärt mig the hard way. Jag trodde jag var okej, att jag skulle klara det lätt som en plätt. Det visade sig inte vara riktigt så enkelt. Så nu är jag på gång, på gång att ta de första stegen. Det första året kommer bli hårt, alla minnen och alla traditioner. Alla människor som man tyvärr tappar på vägen, människor som man bryr sig om och älskar, som var en del av ens familj under så lång tid – tio års tid nästan. Människor man kommer sakna. Och honom såklart. Det är ingen guldkantad frihet, det är ett snårigt taggbuske spår som man försöker ta sig igenom så oskadd som möjligt. Vissa säger att kärlek övervinner allt, jag vet inte om jag tror på det där. Ibland finns det saker som inte går att laga oavsett hur mycket kärlek man har som klister. Kanske är det bara jag, kanske är det bara i mina tanker som det är så. Men jag är jag och jag har bara mig själv att lära från. Kanske är det helt okej att vara 30 plus och singel efter tio år som sambo, kanske är det vedervärdigt, kanske gör det mig stark och kanske i vissa stunder kommer det att göra mig svag. Oavsett vilket så är det just det där taggsnåret som ligger framför mig nu, som sluter sig bakom mig, som det bara finns en väg ut från, vägen framåt.
xoxo